Per-Olle, driftchef och badmästare

Klockan är strax efter halv sex när de första simmarna hoppar ner i bassängen. Per-Olle har redan varit i gång en stund. Han har sett många sådana morgnar under sina år. Och även om dagarna sällan ser likadana ut, kretsar de oftast kring människor, vatten och trygghet.

Det är 26 år sedan Per-Olle Henriksson, eller ”Peo” som de flesta kallar honom, började att arbeta i Tomelilla kommun. I dag är han driftchef och badmästare på Österlenbadet, men yrket handlar enligt honom själv om något ganska enkelt.

– Det bästa med jobbet är att ge service och kunna hjälpa.

Han säger det snabbt, nästan självklart. När Peo beskriver sitt arbete återkommer han ofta till mötena med människor – skolbarnen som lär sig att simma, motionssimmarna som kommer vecka efter vecka och den som kanske bara behöver ett vänligt ord i förbifarten. Simhallen är, som han ser det, mer än bara en plats för träning.

– Om du som gäst upplever mer än du förväntar dig, då är det bra service. Det är liksom snäppet ovanför vad du trodde. Det ska man alltid sträva efter, säger han och skrattar till.

– Ja, hör vad munnen går på mig.

Det märks. Per-Olle pratar gärna, och ofta med en blandning av självdistans och humor som gör att samtalet rör sig ledigt mellan allvar och lätthet.

– Jag tycker ju om klurigheter. Vad är man om man är ensam i ett sädesfält?

Han pausar, ler och låter frågan hänga kvar ett ögonblick.

– Man är s j ä l v m e d v e t e n … på den nivån är det.

Bakom skämten finns samtidigt ett arbete som ofta handlar om något betydligt allvarligare: rädsla. Många som kommer till badhuset bär på en osäkerhet inför vatten, ibland sedan många år tillbaka. För vissa sitter den kvar sedan barndomen, för andra handlar det om att aldrig ha fått chansen att lära sig.

– Det gäller att gå in i huvudet lite och förklara hur det faktiskt är; att man ska våga lita på att vattnet hjälper kroppen att flyta, inte att det drar ner en. Men för många fungerar inte ren logik.
Han återkommer ofta till begreppet vattenvana.

– När barn utvecklar sina simfärdigheter … eller när man kan hjälpa en vuxen att bli av med en rädsla som funnits med genom hela livet. Det känns riktigt bra, det gör det verkligen.

– Felet är ofta att barn kommer till skolan och har varit väldigt lite i vatten. Då tar det lång tid innan de blir vattenvana. Och vattenvana är egentligen viktigare än att kunna simma långt. Paniken kan du ju få ändå om du trillar i, och då är vattenvana – att behålla lugnet och ta sig till sidan – det viktiga.

För honom är de största ögonblicken när något lossnar hos en person som tidigare har varit rädd.

– När barn utvecklar sina simfärdigheter … eller när man kan hjälpa en vuxen att bli av med en rädsla som funnits med genom hela livet. Det känns riktigt bra, det gör det verkligen.

Arbetsmiljön i badhuset beskriver han som intensiv, varm och social. Här avlöser skolklasser, simskolor och motionssimmare varandra. Samtidigt är det just variationen och mötena som gör jobbet levande.

Tysnad, musik och banjolele

– Det är ju en livlig miljö i badhuset, och det händer också att jag blir trött på min egen röst. Så när arbetsdagen är slut är det rätt skönt att komma ut i naturen, där tystnaden ibland nästan gör ont när den trycker på en.

Skog och stillhet laddar batterierna. Musik är ett annat intresse som följt honom genom livet och som också får ta plats när tiden finns.

– Jag har ju spelat piano, trummor, ”tutat” i munspel och allt möjligt. Jag tycker det är jätteroligt att lära mig nya saker, fastän jag aldrig blir riktigt bra på något.

Nu är det banjolele som gäller.

– Det är nästan som en ukulele, alltså en fyrsträngad i stället för en fem- eller sexsträngad.
Han skrattar åt sin egen ambition.

– Jag brukar säga till sambon: sätt på din högtalare, nu ska jag sätta mig och lira och sjunga lite.

Någon kurs har han inte gått.

– Nej, inga kurser. Jag kör ju bara ackord. Jag har kanske 20–25 ackord i huvudet och det går rätt så bra. Men om sanningen ska fram så har jag aldrig riktigt kunnat sjunga och spela samtidigt. Jag är urkass på att memorera text.

En torr badvakt

Säkerheten finns alltid i bakgrunden på badet. Prov, rutiner och beredskap är en självklar del av yrket. Frågan är hur snabb Peo själv är på 100 meter.

– Det var ju länge sedan jag drog av en sådan ”rackarrökare”. Jag kanske kan en tjugofemma på 18 sekunder. Dubbla det med fyra då, vad blir det? 72 någonting. Ja, jag vet inte riktigt.

Han skrattar, men blir snabbt mer allvarlig när han berättar om de tester personalen genomför.

– Vi kör våra livräddningsprov här, och då har vi exempelvis något som heter Guldbojen. Då simmar man först 100 meter, sedan kör man en boj 50 meter och sedan bogserar man en person i bojen 50 meter. Där är gränstiden åtta minuter. Kommer vi ner runt fem är det rätt bra.

– En bra badvakt är en torr badvakt, brukar vi säga.

Målet är dock ett annat.

– Målet är ju att man aldrig ska behöva hoppa i.

Han ler igen.

– En bra badvakt är en torr badvakt, brukar vi säga.

Och om något ändå händer?

– Var inte rädd för att göra något. Tryck på bröstet och kalla på hjälp. Man behöver inte kunna allt perfekt. Det viktiga är att agera direkt.

Det handlar om människor

Efter alla år i kommunen har arbetsuppgifterna skiftat. Tidigare blev det också arbete ute på vandringsleder, fritidsgårdar och idrottsplatser. Men kärnan har alltid varit densamma.

– Det handlar om intresse för människor. Och att kunna hjälpa.

Det skiner igenom när han berättar om vardagen.

– Barnen, förskolan, sjätteklassarna, personer med funktionsvariation … alla ger jättemycket tillbaka till en.

Kanske säger det också något om Per-Olle själv – att han trivs i ett yrke där ingen dag är den andra lik, där människor kommer och går och där mycket handlar om att möta någon där de är just den dagen.

– Lyssna på folk och visa intresse. Nästan alla har något speciellt att berätta.