Vattendrag och våtmarker

Tomelilla kommun har fem huvudvattendragen, vilka är Nybroån, Julebodaån, Verkeån, Tommarpsån och Kävlingeån. Samtliga av dessa vattendrag samt Kabusaån utgör avrinningsområden inom kommen.

Sveriges miljökvalitetsmål (läs mer om målen i kapitel Klimatanpassning, hälsa och säkerhet i avsnitt Miljömål) med särskild relevans för vattenförekomster och våtmarker:

• Ingen övergödning
• Levande sjöar och vattendrag
• Grundvatten av god kvalitet
• Hav i balans samt levande kust och skärgård
• Myllrande våtmarker

Ett vattendrag som får rinna fritt slingrar sig vanligen fram – det meandrar. På så sätt skapas ett flertal olika miljöer där många olika växt- och djurarter kan leva. Djur och växter i åar och vattendrag är anpassade till att leva i strömmande och rinnande vatten. Denna miljö skiljer sig på många sätt från miljön i stillastående vatten. Rinnande vatten är oftare kallare och har högre syrehalter och för att inte svepas med det rörliga vattnet krävs speciella anpassningar. Ett slingrande vatten som beskuggas av buskar och träd och vars botten består av grus och sten är ofta väldigt värdefullt. Bottenfauna i form av insektslarver, kräftdjur och musslor trivs i denna miljö. Dessa är sedan en förutsättning för högre fauna som till exempel fisk. Substrat som död ved är viktigt för ett vattendrags struktur. Åar och mindre vattendrag har stor betydelse för grönstrukturen. De är värdefulla spridningskorridorer och kan tillsammans med vägar och stigar öka framkomligheten i landskapet. Vattendragen är ofta uträtade och fördjupade och mänsklig påverkan lämnar spår i vattnet i form av gödande ämnen som kväve och fosfor. Trots kraftig påverkan av mänskliga aktiviteter hyser vattendragen inom området flera hotade och sällsynta arter.

Vattendragens status

Örupsån är ett exempel på ett kraftigt påverkat vattendrag som rinner i en dal strax söder om Tomelilla. Ån, som senare övergår i Nybroån, är kraftigt fördjupad och kanaliserad. På grund av bland annat markanvändning och utsläpp uppvisar ån extremt höga närsaltshalter och bottenfaunan är artfattig. Trots det leker havsöring regelbundet i ån. Havsöring finns i nästan alla åar och bäckar där den kan komma upp och den letar sig även upp till centrala Tomelilla där den årligen leker i Välabäcken.

På grund av det småskaligare jordbruket i den norra delen av kommunen är vattendragen mindre påverkade där. Ett exempel är Verkeån. Ån omges längs nästan hela sträckan av klibbal. Det är nästan bara där den passerar vissa betesmareker som den inte beskuggas. Oftast meandrar ån fram genom landskapet. Längs ån häckar kungsfiskare, strömstare och forsärla. Flera sällsynta fiskarter lever i ån. Bottenfaunan indikerar låga föroreningshalter och är väldigt artrik.

Regleringar i form av dammar finns i flera av åarna. Den största dammen i Tomelilla kommun är Smedstorpsdammen som ligger norr om Smedstorps kyrka. Dammar i vattendrag innebär ofta ett hinder för vandrande fiskarter som ål och öring men utgör naturligtvis även vandringshinder för bottenfaunan.

Våtmarker

En våtmark är ett vitt begrepp som omfattar allt från fuktig mark till sjöstränder. Enligt våtmarksinventeringens definition (Löfroth 1991) är en våtmark: ”sådan mark där vatten till stor del av året finns nära under, i eller strax över markytan samt vegetationstäckta vattenområden. I de flesta fall kan vegetationen användas för att skilja våtmark från annan mark. Minst 50 procent av vegetationen ska vara "hydrofil", d.v.s. fuktighetsälskande, för att man ska kalla ett område för våtmark.”

Våtmarker har historiskt spelat en viktig roll bland annat eftersom de producerade foder till husdjuren. Under kontrollerade eller okontrollerade översvämningar avsattes näring ifrån vattnet på markerna som därigenom blev extra produktiva. Vassen användes för att göra tak och i de artrika miljöerna bedrevs jakt.

I takt med en ökande befolkning under 1700-talet börjande man torrlägga sjöar och dika ut våtmarker för att få mer odlingsbar mark. Tomelilla kommun, precis som andra kommuner i framför allt södra Skåne, har varit utsatt för omfattande torrläggningar.

Kommunens största våtmarker heter Värbergs mosse och Galtamossen, de ligger i kommunens mellersta del strax norr om Kronovall och sträcker sig in i Simrishamns kommun. Arbete sker med att skapa en våtmark i Storemosse Onslunda.

Vattenråden

Tomelilla kommun är medlem i tre olika vattenråd: Kävlinge vattenråd, Österlens vattenråd och Vattenrådet för Nybroån, Kabusaån och Tygeån. Syftet med vattenråden är bland annat övervaka vattenkvaliteten och utföra vattenvårdsåtgärder på landsbygden.

Vattenvårdarbetet drivs genom Vattenrådet för Nybroån, Kabusaån och Tygeån, Österlens vattenråd och Kävlingeås vattenråd, vilka Tomelilla kommun är medlemmar i. Vattenrådens arbete syftar till att arbeta över kommungränserna för att stärka, restaurera och återskapa vattenmiljöer. Därutöver står vattenråden för den samordnade recipientkontrollen (SRK) vilken syftar till att bevara vattendragens status. Den samordnade recipientkontrollen är en viktig del i arbetet med att nå och följa upp miljökvalitetsnormerna för vatten. Vattenråden fungerar även som en länk mellan kommuner, Länsstyrelsen Skåne, privata markägare och företagare. Tomelilla kommun ser vattenrådens roll som värdefull och avgörande för att uppnå miljökvalitetsnormerna för vatten och en hållbar landskapsutveckling.

Det finns flera åtgärdsprogram för de olika avrinningsområden och delavrinningsområden inom Tomelilla kommun. Vattenråden har tagit fram åtgärdsprogrammen för Tommarpsån, Nybroån, Kabusaån. Tomelilla kommun har tagit fram ett lokalt åtgärdsprogram för Stenbybäckens avrinningsområde. Syftet med det åtgärdsprogrammen är att planera för åtgärder genom en fördjupad kunskap för att förbättra vattenkvaliteten, den biologiska mångfalden och hydromorfologiska förhållanden.

Båtnadsområde och dikningsföretag

Stora delar av det odlade slättlandskapet i Tomelilla kommun omfattas likt övriga delar av Skånes jordbrukslandskap av så kallade båtnadsområden. Området avgör oftast vilka fastigheter som ska ingå i dikningsföretaget.

Dikningsföretagen har bildats för att vinna ny odlingsmark genom att avleda vatten från blöta marker och har status som en juridisk person. De flesta dikningsföretag fastställdes i slutet av 1800-talet och under den förstahälften av 1900-talet. Dikningsföretagen har varit och är en förutsättning för att driva ett rationellt jord- och skogsbruk. Med utdikningarna försvann dock även de naturliga flödesreglerande strukturerna som våtmarker och översvämningsmarker från landskapet och de arter som var knutna till dessa miljöer.

Dikningsföretagens båtnadsområden utgör potentiella områden där nya flödesreglerande våtmarker och översvämningsytor kan möjliggöras. Förslag på sådana områden finns utpekade i åtgärdsprogrammen för Tommarpsån, Nybroån, Kabusaån. Det är områden som kan komma att leverera framtida ekosystemtjänster nödvändiga för jordbruket, men även för tätorter, infrastruktur och mottagare av dagvatten. I ett framtida klimat med mer extremregn ökar behovet av fria, icke-hårdbelagda ytor. Obebyggda båtnadsområden kan då fungera som naturliga översvämningsområden dit stora vattenmassor temporärt kan samlas och större skador på kommunens bebyggelse och infrastruktur undvikas.

Ett förändrat klimat

Med de förväntade klimatförändringarna kommer vi att stå inför många utmaningar när det gäller skötsel och planering av grönytor och naturområden. Detta kan innefatta förändringar i vattenflöden, temperatur och spridningen av invasiva arter. Extremt väder, som kraftiga regnfall och starka vindar, blir allt vanligare. I tätorter och jordbrukslandskap där dagvatten leds i kulvertar och rör, är avrinningen begränsad och översvämningar blir mer sannolika. Även torka och vattenbrist kan förekomma. Detta måste beaktas i befintliga områden och vid ny exploatering.

Förändrade nederbördsförhållanden och flöden utgör stora utmaningar för vattenmiljöer, biologisk mångfald och vattenkvalitet, men också för jordbruksnäringar och samhället i stort. Utmaningar som näringsbelastning, föroreningar och brunifiering av vattendrag kräver åtgärder. Den pågående markanvändningen, klimatförändringar och exploatering är de dominerande orsakerna till förlust av biologisk mångfald. Genom framsynt planering där värdefulla naturområden skyddas och kopplas samman, kan trenden vändas. Kunskapsspridning och samarbete med markägare är av stor betydelse.