Gatunamn i Tomelilla

Namnet beslutat någon gång före 1942.

Anders Persson (1859–1923) föddes i Torrlösa i västra Skåne, där han växte upp under mycket enkla förhållanden. Som anställd vid en närbelägen lantgård i Gryttinge avancerar han från dräng till bokhållare innan han 1874 flyttar till Anderslöv, för att där bli bokhållare hos färgerifabrikören Lars Aldén. När Aldén 1875 gifter sig med Emma Ekelin börjar Anders umgås med Emmas bror, Gustaf Ekelin, som också är bokhållare, fast på Carl Fredrik Brüdigams handelsgård i Tomelilla.

När Gustaf 1893 får chansen att ta över handelsgården ingår han ett kompanjonskap med sin vän och bokhållarkollega Anders. Det är därför Anders Persson flyttar till Tomelilla. Under namnet Ekelin & Persson driver de båda vännerna därefter handelsgården i 30 år. Verksamheten går bra. År 1915 är Anders den näst högste inkomsttagaren i Tomelilla, endast överträffad av kompisen och kollegan Gustaf.

Men Anders Persson ville inte behålla allt för sig själv. Anders, som själv älskade att vistas i naturen, ville att alla Tomelillabor skulle få möjlighet till ”vila och förströelse” i grönskande miljöer, som skulle vara ”öppna och tillgängliga” för alla. För detta ändamål donerade han 1917 en stor summa pengar till att införskaffa ”skog eller park” till invånarna. Tillbakadragen som han var valde han att göra donationen anonymt.

Skogsbacken och Stadsparken

När samhället 1919 försäkrat sig om rätten till Skogsbacken donerade han ytterligare pengar för att kunna ställa iordning området året efter. Samtidigt började tyvärr Anders hälsa att vackla. Under en sjukhusvistelse 1921 skrev den ogifte och barnlöse Anders sitt testamente, som trädde i kraft vid hans bortgång två år senare.

Av hans förmögenhet på omkring 260 000 kronor, då en hisnande summa, fick Tomelilla 40 000 kr, vilka skulle användas till samma ändamål som i donationsbrevet från 1917. Bland övriga testamentestagare fanns bland andra syskonbarn, släktingar till Ekelin, vänner och trotjänare vid firman. Som motprestation för donationen till önskade han att Tomelilla köping skulle vårda hans grav.

Anders Perssons grav finns kvar men framför allt lever hans minne vidare genom hans gåvor: Skogsbacken och Stadsparken (anlagd 1925). Där har generationer av Tomelillabor funnit ”vederkvickelse och trefnad”, precis som han önskade.

Om Anders har någon anknytning till vägen som fick hans namn är oklart. Kanske sågs den naturälskande Anders vandra här över det Henrikssonska hemmanets marker. Kanske var han på väg upp för backen för att i stillhet betrakta samhället nedanför, och fundera över vad han, som numera välbeställd grosshandlare, kunde göra för dem som liksom han själv en gång inte fötts ”med silversked i mun”.

Namnet beslutat 1929 av Kommunalfullmäktige.

Med järnvägen 1865 kom också helt nya yrkesgrupper till Tomelilla, däribland banmästaren. Från 1869 till 1896 var det Sven Andersson (1836–1896) som var banmästare, och som senare avancerade till överbanmästare. Banmästaren hade tillsyn över att den del av järnvägslinjen som tillhörde hans bansträcka var säker att trafikera. Till sin hjälp i detta arbete hade banmästaren ett antal banvakter, som var och en ansvarade för sin del av sträckan. En välbevarad banvaktsstuga står vid järnvägsövergången mot Ullstorp.

Efter att Sven Andersson 1880 förvärvat sergeant Thernströms gård vid järnvägsstationen blev hans hem känt som ”Banmästaregården”. När Sven och hans hustru Bengta lät bygga ett nytt ståtligt bostadshus, omkom dessvärre Sven senare samma år.

När kommunen 1887 skulle besluta om Tomelillas första stadsplan föll det sig naturligt att döpa en av gatorna till Banmästaregatan. Dock blev de första förslagen till gatans dragning, 1887 och 1894, aldrig verklighet. Banmästaregatans nutida dragning, där gatan utmynnar framför Banmästaregården, genomfördes på 1920-talet i enlighet med stadsplanen från 1913.

Namnet beslutat 1929 av Kommunalfullmäktige.

Efter att Tomelilla köping vid årsskiftet 1921 hade införlivat den nordvästra delen av grannkommunen Ullstorps område började här ett omfattande byggande. I synnerhet var det byggmästaren Eric Sigfrid Persson som drev på. Även om fler byggmästare var verksamma i området på 1920-talet är det han, med sina välkända villor i kvarteren runt Nygatan, som kommit att förknippas med området. Byggmästaregatans namn kan ses som en hyllning till de entreprenörer som bebyggde området, och bland dem är Eric Sigfrid Persson den främsta.

Namnet beslutat någon gång före 1929.

De båda byarna Tomelilla och Sälshög låg före skiftesreformen flera kilometer ifrån varandra, men deras ägor gränsade till varandra, åtskilda av ett dike. Efter skiftet på 1840-talet spreds gårdarna ut över byarnas marker och deras gränser blev inte längre lika tydliga.

När det nya stationsamhället 1887 upprättade sin första stadsplan togs Sälshögs marker närmast gränsen in i planen, och införlivades 1899 som en del av Tomelilla municipalsamhälle.

1912 täckte man över gamla gränsdiket och en gata där det hade legat. Den fick namnet Byskillnadsgatan som minne av tiden då diket skiljde byarna Sälshög och Tomelilla åt.

Namnet beslutat någon gång före 1942.

År 1890 inflyttade Eva Holmgren (1864–1930) tillsammans med sin bror Christian in i smeden Per Anderssons gård vid torget. Två år senare lät Christian bygga om gården till en exklusiv bostad i renässansstil, med lokaler för hans modehandel på nedre plan. Eva arbetade därefter som biträde i sin brors verksamhet.

Christian, som senare blev bankdirektör, tjänade med åren ihop en stor förmögenhet, som vid hans död 1909 tillföll hans båda systrar Eva och Eljena. Eva tog då över Holmgrenska gården, där hon åren efter, uppassad av sina jungfrur, levde ett fashionabelt liv i de två stora bostadshusen.

Gården som gav blev bibliotek, kommunalhus och polisstation

Med åren blev de underhållskrävande byggnaderna alltmer av en börda. Därför valde Eva att 1926 sälja fastigheten till Tomelilla köping för ett förmånligt pris, mot att hon fick rätt att bo kvar livet ut i lägenheten mot torget.

Köpingen lät direkt efter förvärvet inreda lokaler för biblioteket i den östra gårdsbyggnaden, vilken efter om- och tillbyggnad 1932 blev kommunalhus med lokaler för sammanträden och administration.

I tillbyggnaden inredde man lokaler för polisen, med bland annat tre fångceller. Efter att det nya biblioteket tagits i bruk 1965 rev man det gamla kommunalhuset, och 1979 revs också Christians renässanspalats mot torget. Men systern Evas namn lever vidare i en gata som köpingens tack för sitt första kommunalhus.

Namnet beslutat 1887 av Kommunalstämman i Tryde.

År 1855 förvärvade Lars Persson och Eljena Mårtensdotter gården Sälshög nr 8, med ägor som gränsade till Tomelilla by. Omkring 1860 lät Lars, som 1859 blivit änkeman, uppföra en fyrlängad gård som han kallade Nybo, en kombination av lantlig skånsk byggnadstradition och slottsarkitektur. Föga kunde han då ana den utveckling som väntade med järnväg hägrande runt hörnet, men när möjligheterna kom var han inte sen att ta vara på dem.

Till gården hörde mark i Tomelilla och här anlade Lars Persson, så snart järnvägen var i bruk 1865, ett torg som gjorde att marken intill blev åtråvärda tomter för näringsidkare. År 1881 skänkte Lars torget till samhället, vilket hans son behövde bekräfta med ett nytt gåvobrev 1902.

Från tillgång till hot

Så småningom tog jästfabriken Activ över Nybo gård och förvandlade gården till hyreskasern för en del av fabrikens arbetare. Med åren skulle även den närhet till stationssamhället som en gång innebar möjligheter omvandlas till ett hot. I stadsplanen från 1913 låg Nybo säkert, inom gränserna för ett kvarter, men i arbetet med att ta fram en ny stadsplan ritade man 1930 in en genomfartsväg rakt över byggnaderna.

De röster som på 1950-talet höjdes för att ändra Östra Utfartsvägens (dagens Gladanleden) dragning, så att Nybo kunde bevaras, fick inget gehör. Då lyste den putsade fasaden ännu vit, men när brandkåren den 16 april 1967 brände ner Nybo hade svarta lavar gjort Lars Perssons vackra bondeslott till en dyster anblick.

När kommunen namnsatte ett flertal gator 1928–1929 fanns även på förslag att ändra namnet ”Nybogatan” till ”Lars Perssons gata”, men det röstades ner.

I dag rullar trafiken på Gladanleden över den plats där den fyrlängade gården en gång låg. Men Nybo och dess ägares minne lever vidare i gatunamnet, vilket för övrigt hör till de allra äldsta gatunamnen i Tomelilla.

Namnet beslutat någon gång före 1974.* Det tidigare planerade namnet var Pottmakaregatan.

Yngwe Sigurd Andren (1885–1966) föddes 1885 i Tomelilla som son till järnhandlaren Lars Andrén och Matilda Ekelin. Familjen bodde då på Tomelilla nr 21, den så kallade ”Klungegården” vid torget, men flyttade 1889 till nr 78 vid Bangatan. 1903 flyttade familjen vidare till nr 98 vid Tomegatan.

När pappa Lars gick bort 1908 tog Yngwe över hans rörelse. År 1912 etablerade han sig i nr 29, i det gamla ”engelska svinslakteriet” (Tomelilla svinslagteri AB) på Fabriksgatan. Han var då 27 år gammal och titulerade sig grosshandlare. Med åren växte Andréns järnhandel till en omfattande verksamhet, med filialer på flera platser i Skåne, däribland Kristianstad och hans pappas födelseort Anderslöv.

Utöver sina affärer engagerade sig Yngwe på olika sätt i det kommunala arbetet och föreningslivet. Med åren kom han att få poster i ett flertal olika kommunala nämnder och styrelser – som kommunalfullmäktige, kommunalnämnden, byggnadsnämnden, planteringsstyrelse, biblioteksstyrelse, med flera. Hans brinnande intresse för hembygden fick honom att 1916 att vara med att bilda fornminnesförening för sydöstra Skåne. Året var han med att starta Tomelilla IF och blev samtidigt klubbens förste ordförande.

Nio år senare spelade han en avgörande roll för att rädda Byagården. Han var också en drivande kraft för att bilda Tomelilla konstsamling 1924 och för att Tomelilla skulle bli platsen för den första konsthallen på landsbygden.

För ett bildskönare Tomelilla

Yngwe blickade även framåt. Under 1920-talet drev han på för att arrangera de stora utställningarna 1922 och 1927. Vid utställningen 1927 satte han Tomelilla på kartan genom att få Carl Milles att genomföra en av sina få separatutställningar i Tomelilla, en händelse som senare skulle komma att hugfästas genom Milles gåva av statyn Artemis till Andrén ”och hans köping”.

Andréns intresse för sin hemort fick honom också att 1922 donera en summa pengar till Tomelilla köpings byggnadsnämnd. Detta för att nämnden skulle ha råd att skicka inkomna bygglovsansökningar på remiss till en professionell arkitektbyrå, för att på så sätt höja den arkitektoniska kvalitén på de byggnader som uppfördes i köpingen. Som ledamot i köpingens planteringsstyrelse engagerade han sig i att försköna samhället med parkområden och planteringar.

* Yngwe Andrén var enligt uppgift noga med att hans förnamn stavades med ”w”, även om gatunamnet stavas med ”v”. Anledningen var att tysktalande besökare inte skulle uttala namnet ”Yngfe”.