Kulturmiljö

Många av våra byar kan följas bakåt i tiden i köpehandlingar och andra dokument, så långt som till 1100- och slutet av 1000-talen. Arkeologiska undersökningar har i många fall avslöjat äldre lämningar i, eller i anslutning till, de gamla bykärnorna. Ortnamnsforskarna har tagit hjälp av både arkeologi och språkforskning för att datera en del ortnamn.

• Den allra äldsta gruppen av namn är de som slutar på -löv, -lösa eller -inge. Efterleden -lösa betyder öppning eller glänta. Dessa namn anses ha tillkommit före vikingatiden under perioden 200 till omkring 800 e.Kr. I Tomelilla kommun är Gårdlösa det enda exemplet. I Gårdlösa har ett antal stensättningar och en av Sverige äldsta runinskriptioner hittats.
• Namn med ändelserna -stad, -by, -åkra och -tofta bildades från tidig vikingatid och in i medeltiden. Namn av den här typen finns i södra och mellersta delen av kommunen, exempelvis Benestad, Kverrestad, Ingelstad, Övraby, Fågeltofta och Bontofta.
• Ortnamn med ändelser som -torp, -röd/-ryd och -rum bildades från vikingatiden och under medeltidens första hälft. Ortnamn som slutar i -torp är de absolut vanligaste i kommunen. I en del fall har -torp förenklats och omvandlats till ett -up (Tosterup) eller -arp (Brösarp).
• Med ledning av ortnamnen kan man skymta ett mönster. I södra delen av kommunen, i slättbygden, finns en blandning mellan äldre och yngre namntyper. I norr överväger de yngre, bland annat namn som slutar med -röd: Eljaröd, Gussaröd, Lökaröd. Efterleden betyder röjning, vilket indikerar på nyodling och röjning av skog i området under vikingatid eller tidig medeltid.
• En ort med ett fantasieggande namn är Onslunda. Betydelsen av namnet är Odens, den gamle asagudens, lund. Fanns här en offerlund dit järnålderns människor gick för att offra till den mäktige guden Oden?

Många av dagens byar existerade redan under hednisk tid, men låg inte alltid på samma plats. Forskarna talar om "den vandrande byn" som, med en eller ett par generationers mellanrum, flyttades inom ett visst område. Någon gång under slutet av järnåldern och början av medeltiden slutar man att flytta byarna. Ett bevis för att byarna blivit stationära är uppförandet av stenkyrkor.

Kyrkan

11- och 1200-talen var stenkyrkornas århundranden. Den ena efter den andra murade kyrkan restes för att ersätta äldre träkyrkor. Kyrkorna i Ramsåsa och Tosterup är några av Skånes många medeltida stenkyrkor, som tydligt behållit sin ursprungliga karaktär. Ullstorps kyrka däremot byggdes kraftigt om under 1800-talet. Idag är det inte mycket som återstår av den ursprungliga 1100-talsbyggnaden. I Tranås, Smedstorp och Kverrestad revs de medeltida kyrkorna helt under 1800-talet och ersattes av nya.

Det finns tre kyrkoruiner i kommunen:

• Den ena är Nedraby kyrkoruin. Kyrkan uppfördes under 1200-talet och användes fram till 1635, då socknen delades mellan Benestad och Övraby och kyrkan övergavs.
• Den andra kyrkoruinen är "Limkyrkan" sydväst om Tunbyholms slott. Den här kyrkan kan ha byggts som gårdskyrka till Tunbyholm och har möjligen en gång varit centrum i en egen socken, Tunby. Socknen måste i så fall ha uppgått i Smedstorp redan någon gång under perioden 1300–1500.
• Den tredje kyrkoruinen ligger i Gärarp. Kyrkan ödelades när Gärarps socken delades mellan Tosterup och Bollerup.

Kyrkobyggandet krävde resurser, både vad gäller arbete och material. För stormännen innebar det status att bekosta ett kyrkobygge. I Tomelilla kommun finns flera kyrkor som har en tydlig koppling till en storgård. Bollerup, Smedstorp och Tosterup är bra exempel på en sådana kyrkor. Ägaren till Tosterup hade långt fram i tiden patronatsrätt över kyrkan, det vill säga rätt att utse präst.

Slott och herresäten

Det finns ett tiotal stora gods och herrgårdar i Tomelilla kommun. Flera av dem har varit herresäten sedan medeltiden, andra grundades så sent som 200 år sedan. Gemensamt för alla är att de påverkat landskapsbilden, utvecklingen och även levnadsförhållandena för människor.

Förutom de stora slott och gårdar som vi kan se idag finns det ett par försvunna borgar och storgårdar. En av dem är Vallen, eller Isengrims vall. Borgen på vallen var en föregångare till Tosterups slott. Borgen finns inte omnämnd i några kända medeltida skriftliga källor. På 1930-talet hittades djurben, en ugnsanläggning och en sporre från 1300-talet efter att marken plöjts. Utöver det har inga arkeologiska utgrävningar gjorts.

Sjötorp i Andrarums socken har utpekats som en föregångare till Christinehof. I Tranås socken har det funnits en medeltida borg eller storgård i Äsperöd, och det finns även uppgifter om medeltida sätesgårdar i Onslunda och Eljaröd.

Från stenhus till plattgårdar

De kvarvarande medeltida godsen är fler än de försvunna. Det äldsta skriftliga belägget för ett gods vid namn Tosterup är från 1300-talets början. Den äldsta delen av slottet är det höga tornet som uppfördes senast vid mitten av 1400-talet. Huvudbyggnaden var då, liksom idag, omgiven av en vallgrav. Slottsbyggnaden fick sitt nuvarande utseende under 1760-talet.

Både Bollerup och Örup är uppbyggda med ett stort stenhus innanför skyddande vallgravar. Bollerup, omtalat i skrift redan vid 1200-talets mitt, är också uppfört kring ett äldre torn. Örup är samtida med Glimmingehus. Bollerup blev ganska snart omodernt som bostad och fick istället tjäna som spannmålsmagasin fram till restaureringen på 1940-talet. Ingelstadgården, Tunbyholm och Smedstorp har också rötter i medeltiden.

Kronovall bildades under första halvan av 1600-talet, och kan räknas till det äldsta inom gruppen av yngre gods i kommunen. Andrarums alunbruk grundades 1637. År 1725 övertog Christina Piper alunbruket och lät uppföra slottsbyggnaden med en välordnad park i närheten. Efter henne fick godset sitt namn Christinehof.

Benestad gård och Munka Tågarp är ett par exempel på de nyare storgårdarna som kallas plattgårdar.

Storgodsen och statsystemet

I samband med 17- och 1800-talens markskiften och nytänkande inom jordbruket bildades ett antal större gårdar genom sammanslagning av mindre. Godsägarna såg här möjligheten att samla sina ägor, att rationalisera och effektivisera jordbruket. I vissa fall sades ett par bönder upp från sina arrenderade gårdar, i andra fall raderades hela byar ut, bönderna avhystes och fick bli daglönare på den nya plattgården. Detta blev början till statsystemet.

De flesta stora, inflytelserika godsen, ligger i den södra delen av kommunen, i slättbygden. Ägarna till de stora godsen hade stort inflytande. Vissa byar och socknar var helt dominerade av ett gods, till exempel Ingelstads socken där alla hemman låg på Ingelstagårdens mark. I Bollerups by låg samtliga gårdar under Bollerups gods och i Tosterups by var alla gårdar, utom en, veckodagshemman under Tosterups gods.

Veckodagshemman

Med veckodagshemman menas att en del eller hela arrendet för gården betalades genom arbete. Veckodagsbonden och hoveribonden skulle stå till godsets förfogande vid exempelvis skörd och slåtter ett visst antal dagar varje år. Antalet dagar var inskrivna i arrendekontraktet. Veckodagsbonden kunde inte skrivas ut till krigstjänst utan skulle alltid vara tillgänglig som arbetskraft för godset.

De stora godsen gick i täten för utvecklingen av jordbruket under sent 1700-tal och 1800-tal. Genom att äga stora sammanhängande arealer blev det lättare att genomföra förändringar.

Oaser i landskapet

Godsen i slättbygden ligger idag som lummiga öar i åkerlandskapet. Kring huvudbyggnaderna finns trädgårdar och parker som skiljer dem från det omgivande landskapet. Under slutet av 1700-talet och under 1800-talet planterade godsen alléer för att framhäva intrycket av makt. De trädslag som användes i alléerna var främst alm, lind, kastanj och ask. Godsen med sina alléer utgör ett mycket påtagligt inslag i landskapet.

Byggnadsskick – korsvirkesgården

Det traditionella byggnadsskicket i Skåne anknyter mer till norra Europa än till Norden i övrigt. En anledning till detta har varit Skånes kontinentala klimat och annorlunda typ av skog, jordart och jordmån.

Det som idag är Tomelilla kommun består i norra delen av ris- och skogsbygd medan den södra delen består av slättbygd. Byggnadsmaterial var tidigare besvärligt att transportera och dyrt att köpa. Därför hämtades byggnadsmaterial i närheten och gärna från den egna marken i byn. Detta gjorde att de olika bygderna fick olika byggnadsskick, men alla utgick de dock från barr- och lövskog, lera, kalk och strå.

Innan industrialiseringen tog fart och före de stora skiftesreformerna bodde de flesta i byar på landsbygden. Här låg husen och gårdarna tätt samlade längs bygatan. I Skåne var byarna i slättområdena ofta stora, vanligtvis mellan 15–30 gårdar. I vissa fall var de ännu större som Onslunda, där det strax före laga skifte år 1832 fanns hela 61 gårdar. I ris- och skogsbygden var byarna mindre och här fanns också ensamliggande gårdar.

Bondgården

Eftersom större delen av befolkningen hade sin försörjning från jordbruket var det bondgården som var den vanligaste byggnadstypen. Den skånska gården brukar beskrivas som fyra vitkalkade och sammanbyggda korsvirkeslängor under halmtak. Detta stämmer till stora delar för Skånes slättbygder men i risbygden byttes leran i korsvirkesväggarna ut mot skiftesverk, och i norra Skånes skogsbygder var boningslängan knuttimrad. På de äldre lantmäterikartorna ser man att gårdarna ofta var fyrlängade men det fanns även två- och trelängade gårdar.

Korsvirkeslängornas byggnadsskick

Den kringbyggda skånegården beskrivs målande av Carl von Linne:

"Alla husen, som höra till mangård och ladugård, hänga tillsammans i Skåne omkring en fyrkantig gård så att icke en hund slipper ut eller in, när porten är stängd, mycket mindre oartigt folk; men däremot, då eldsvåda här yppar sig, måste vart hus i gården stryka med”.

Korsvirkeslängorna hade höga tak med branta fall, men väggarna var låga och husen smala, sällan mer än 6 meter i bredd, vilket var så långt som en bindbjälke kunde göras. Till skillnad från knuttimrade hus kunde korsvirkes- och skiftesverkshusen göras långsträckta och byggas samman. I boningslängan låg rummen efter varandra och var lika breda som huset.

Linne beskriver rummen i korsvirkeshusen som kvalmiga och fuktiga "så att allt som ställes under sängar, bord och bänkar, blir hastigt mögligt". Väggarna med leran blev fuktiga i vått väder och bönderna satte upp halmmattor längs väggarna.

Ris- och skogsbygdens gårdar

I Albo härad i norr bredde skogarna ut sig och hit drevs boskapen från slättområdena för att beta. Glimmebodagården är en ensamliggande gård som väl speglar risbygdens byggnadsskick. Korsvirkesväggarna är av grovt ektimmer och i några av de nedre facken har lerklinet ersatts med ekplank − "bålar".

Slättbygdens gårdar

I Ingelstad härad i söder dominerade åker och äng. Slätten var svagt kuperad och landskapet var skoglöst. Tomelilla byagård är ett exempel på det byggnadsskick som slättområdet gav upphov till. Byggnadstimmer fick köpas från Ystad eller Simrishamn eller av nedresande skogsbönder från Göinge. Korsvirket gjordes glest med upp till tre alnar (ca 180 cm) mellan stolparna. För att spara timmer ställdes stolparna inte på syllar utan direkt på stenar. För att spara brädor eller för att det saknades enris är en av gavlarna uppförd av lerkline.

Ett lokalt, men numera endast sällsynt bevarat, byggnadsmaterial var komstadflis som i Ingelstad härad sattes i nedre delen av korsvirkesfacken.

Gatehus, kvarnar och smedjor

Utöver bondgårdarna fanns gathus och husmanshus som beboddes av hantverkare och andra jordlösa arbetsfolk. Smedjor och linbastur (brydestugor där linet torkades och bråkades) byggdes en bit utanför gårdarna i byn på grund av brandrisken. Vid vattendragen uppfördes skvaltkvarnar för husbehovsmalning. En av dessa skvaltkvarnar står bevarad i Sillaröd.