Fornlämningar

Sedan den senaste istidens slut, för omkring 13 000 år sedan, har minst 430 generationer skåningar levt, formats av och själva format miljön och landskapet omkring sig. De första 230 generationerna har lämnat få spår efter sig. De var samlare, jägare och fiskare, som levde ett rörligt liv på vandring mellan olika jaktmarker och boplatser.

När jordbruk och boskapsskötsel blev en allt viktigare del i försörjningen, för cirka 6 000 år sedan, blev människan också mer bofast. Människan började uppföra gravmonument som bevarats fram till våra dagar. För knappt 1000 år sedan byggdes de första stenkyrkorna.

De lämningar från förhistorisk tid, som våra förfäder lämnat kvar efter sig är idag lagskyddade enligt kulturminneslagen. Lagen omfattar direkt synliga fornlämningar som hällkistor, gravhögar och dösar, men även lämningar som inte syns ovan mark.

År 1996 gjordes en heltäckande inventering av fornlämningar i kommunen, som resulterade i 1150 registrerade fornlämningar. Många av lämningarna i fornlämningsregistret är inte synliga, till exempel bortplöjda högar och borttagna resta stenar, ytinventerade boplatser och bytomter.

Typer av fornlämningar

Många fornlämningar har blivit förstörda under tidens gång. Flera har plockats bort helt och hållet. Resta stenar har använts i hus- väg- och brobyggen och högar har plöjts över och försvunnit.

De flesta registrerade ej synliga fornlämningar utgörs av förmodade boplatser. De hittas framför allt i åkermark, där plogen rör om och drar upp bearbetad flinta och keramik till ytan. Koncentrationer av keramik och flinta tyder på att där bott folk på platsen under en längre period.

En annan kategori ej synliga lämningar är bytomterna. Med hjälp av äldre kartor har den äldsta kända utbredningen av kommunens byar markerats och registrerats.

De synliga fornlämningarna i kommunen utgörs framför allt av olika gravmonument. Det är hällkistor från stenålder, högar och rösen från bronsålder och gravfält med olika typer av stensättningar från järnåldern. Flera av dessa synliga lämningar förknippas med berättelser om forntida kungar eller drottningar.

En "ny" typ av synlig fornlämning, som inte är så allmänt känd, är "fossil åkermark". Begreppet står för äldre, övergiven åkermark. Lämningarna utgörs av röjningsrösen, det vill säga högar av sten hopsamlade vid röjning av åkermarken. De kan också bestå av strängar av sten mellan tidigare åkerpartier eller av terrasser formade genom plöjning i sluttningar. Fossil åkermark finns framför allt i de norra delarna av kommunen.

Det finns en klar skillnad i spridningen av olika typer av fornlämningar inom kommunen. Två tredjedelar av gravmonument bestående av sten (resta stenar och stensättningar av olika slag) finns i den norra delen av kommunen. Där finns också dubbelt så mycket registrerad fossil åkermark.

På slättbygden i söder har de ytinventerade boplatserna påträffats, men där finns också en högre andel bortodlade och överplöjda lämningar. I de norra delarna, med mer skog och betesmark, har fler lämningar bevarats men färre boplatser kunnat upptäckas. Dessa skillnader beror till stor del på skiftande förutsättningar för uppodling av marken. Frågan är om det finns andra bakgrunder till skillnaderna, och om dessa säger oss något om förhållanden under förhistorisk tid.

Tidigare undersökningar

De flesta fornlämningarna i Tomelilla kommun har aldrig undersökts, och kommer heller aldrig att undersökas. Ändå har en hel del arkeologiska undersökningar gjorts i kommunen. De största och mest kända är Gårdlösaundersökningarna. De ingick i ett större projekt som startade år 1963 och leddes av professor Berta Stjernquist. Projektet studerade bosättningen på Listarumsåsen norr om Gårdlösa by.

Under en tid av tretton år undersöktes husrester, gravar, brunnar, ugnar m.m. från tre perioder av järnåldern. Med hjälp av analyser av träkol kunde man bland annat konstatera att björk, poppel och sälg ökade i omfattning under perioden 400–710 e kr. Detta kan tyda på att tidigare odlad mark då lagts öde. Järnålderns bebyggelse på Listarumsåsen har sannolikt existerat samtidigt med en bebyggelse på slätten. Läs mer om Gårdlösaprojektet och fynden de gjorde under "Alnabjär och silverflickans grav"

En av de senaste undersökningarna i kommunen är av en 4 000 år gammal brännofferplats vid Kverrestad. Under stenåldern hade hundratals kraftigt brända flintredskap, sönderslagna sten- föremål och betydande mängder keramik samlats i ett område vars högsta parti begränsats av stolpar. Bland de av elden vitfärgade redskapen finns pilspetsar som tillverkats i norra Tyskland och en jylländsk stridsyxa. De brända ben som arkeologerna hittat på platsen kommer både från djur och människa.

Hur var det att leva under järnåldern?

I Norden sträcker sig järnåldern mellan år 500 f kr och 1050 e kr. Tiden mellan 400 e kr och 1050 e kr kallas yngre järnåldern. De sista 250 åren av yngre järnålder kallar vi här i Sverige ofta för vikingatiden.

Under järnåldern var klimatet kallare och fuktigare än det är idag. Det var också kallare och fuktigare än det varit under den tidigare epoken, bronsåldern. Det gjorde att förutsättningarna för jordbruk försämrades och under perioder rådde det hungersnöd. Det var dessutom en orolig tid med folkvandringar och en hel del krig.

Upptäckten av järnet förändrade också livet. Järnet var mer tillgängligt för nordbor än vad bronset hade varit. Järnets egenskaper var dessutom bättre än bronsets och järnföremål började användas i vardagslivet. Det blev även lättare att tillverka vapen, vilket gjorde det lättare att kriga.

Människorna bodde i långhus tillsammans med sina djur. I Skåne var husen uppbyggda med bärande trästolpar varpå taket vilade. Mellan trästolparna fanns väggstolpar och mellan alla stolpar flätade man grenar och tätade sedan med lera. Mitt i huset fanns eldstaden som gav värme och ljus samt användes till matlagning. Utmed väggarna i långhuset fanns väggfasta bänkar. På gården fanns det även flera mindre hus, som kunde vara verkstäder, fähus eller förråd.

Många livnärde sig på jordbruk och boskapsskötsel. På åkrarna odlades korn, vete, ärtor, bönor och lin. Plogen var ännu inte uppfunnen, istället användes en årder. Skillnaden mellan plog och årder är att plogen vänder jorden, årdret drar bara upp en ränna i jorden. Årdret drogs oftast av boskap men det fanns även varianter av årdret som drogs för hand, de kallades då för hackårder.

De vanligaste husdjuren var grisar, kor och hästar. Under järnåldern flyttar även höns, gäss och katter in på gården. De flesta djur, förutom korna, var mindre än de är idag. Djuren betade på somrarna och åt hö på vintrarna. I början av yngre järnålder bor djuren tillsammans med människorna i långhusen, men under senare delen blir det vanligare att de har egna fähus på gården.

Maten bestod av sådant som växte vilt och det som odlades. Sädeskornen maldes i en handkvarn och blev till mjöl som kunde användas för att baka bröd och i matlagning. Mjöl och gryn kunde också blandas med blod och fett från djur till en grötliknande röra. Vid speciella tillfällen gjordes smör och ost. Härden mitt i bostaden fungerade för matlagning. Ett annat sätt att laga mat var att använda kokgropar. En kokgrop är ett hål i marken där maten placerades insvept i fuktig näver tillsammans med heta stenar. Detta täcktes sedan med jord. På så sätt blev det lufttätt och värmen bevarades. Kokgropen fungerade ungefär som en ugn. Under senare delen av järnåldern försvann kokgroparna och ersattes av järnkittlar, stekpannor och grytor.

Hantverk var en viktig syssla under yngre järnåldern. Drejskivan var ännu inte uppfunnen, utan krukmakaren ringlade leran för att forma fat och kärl. Att tillverka garn, tyger och kläder tog mycket tid. Materialen som användes var framför allt ull, lin och hampa. I gravar har arkeologer även hittat rester av fina importerade tyger. Det är inte så konstigt eftersom människorna i Norden under den här tiden hade kontakt och handlade med människor från andra länder. Under senare delen av järnåldern förekom handel med till exempel Konstantinopel, dagens Istanbul. Under den här perioden uppstod även handelsplatser där människor träffades och handlade med varandra. De mest kända är Hedeby och Birka, men det fanns handelsplatser även i Skåne.

Under järnåldern har Sverige ännu inte kristnats och människorna tillbad många gudar – de vi kallar asar. Offer och ritualer kan ha genomförts vid stora händelser, till exempel begravningar. Det finns fynd som visar att värdefulla saker och vardagsföremål offrades, men även djur och till och med människor.

En annan typ av fynd från den här tiden är runstenar. De äldsta är från 200-talet e kr. De har ibland text skriven med runskrift, ibland har de bilder. Stenarna kan vara resta över en person som dött eller som minne över en händelse. Runorna ansågs även ha magisk kraft.