#24 – Johan Holmqvist, skolchef

Det här är ett transkriberat avsnitt av tomelillapodden.

Intro: Välkommen till Tomelillapodden, en podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)

Maria: Välkommen till Tomelillapodden, Johan Holmqvist, skolchef.

Johan: Tack så mycket.

Maria: Det är så att Tomelillapodden handlar om arbete och livet här i Tomelilla på Österlen. En stor del i livet är ju skolan, eller hur?

Johan: Jag brukar säga att skolan är all del i livet. Man börjar ju skolan redan i förskolan och sen så effekten av skolan är kvar i hela livet. Sen är det lite kul med skolan, för det är så många brukar använda betoningen tycker om skolan istället för tycker om skolan. Och där har vi ett litet bekymmer.

Maria: Ja, för alla tycker någonting om skolan, eller hur.

Johan: Ja, absolut. Och det är inte så konstigt för det är ju faktiskt så att alla har gått i skolan. Många är föräldrar till barn som går i skolan, några är farmor och farfar och föräldrars föräldrar till barn som går i skolan. Alla har sin bild av skolan och sin favoritskola. Ofta […] hemska skola, ofta drabbas […] sina egna erfarenheter. Man hade en favoritfröken, eller man hade någon man inte tyckte om i skolan. Man hade nått ämne, man hade läxor. Och det tycker vi ju om som vuxna. Vi är kvar i vår skola. Jag brukar säga när jag gick i skolan på 70-, 80- och 90-tal, det är ju min skola, någonstans.

Maria: Går det att få ett objektivt svar på vad är en bra skola när det finns en massa subjektiva svar då?

Johan: Det är inte lätt, det är det inte, man får forska fram vad är en bra skola. Vi har ju läst om Pisa: ”svensk skola i fritt fall”. ”Gör si så blir det så, gör så så blir det så.” Alla har liksom förslag. Men visst finns det saker som är en bra skola. Det finns några ingredienser som man har kommit fram till som är en bra skola och påverkar skolresultat.

Maria: Innan du ger oss några ingredienser till det här receptet på en bra skola så måste jag ställa frågan först, för att första gången jag hörde ordet skolchef så trodde jag att det var rektor. Men så är det inte eller hur?

Johan: Nej, så är det inte. Det är ett vanligt, jag ska inte säga fel, men missuppfattning. Det kan vara så att mina barn tänker, min minsta tänker ”pappa är nog rektor”. Nej, skolchef.

Och det är också en förklaring bakom goda skolresultat, inte skolchefen, men rektorn. Rektorn är ju den som har störst inflytande på sin skola tillsammans med personalen. Skolchef, ja vad gör de då? Jag brukar säga ibland: ”Han är en sådan där kommungubbe”. […] Ja, lite är det väl så, men någon ska ju leda rektorerna i deras ledarskap. Jag ska inte in och leda varje enskild skola.

Ibland säger man såhär: ”Men du är ju inte på vår skola”. Det är ju tråkigt på ett sätt, för skolan är häftigt att vara på eller underbart ibland, och det händer saker i skolan. Men det är inte min uppgift att vara på skolan, det är ju rektor och personal. Det finns missuppfattningar. ”Ja, då får du säga till rektorn.”

Vi har många duktiga och skickliga rektorer i Tomelilla. De ska ju så att säga driva sin skola så långt det går med sina egna tankar och visioner för den skolan. Jag ska ge dem möjligheten. Det är ju ett flummigt begrepp, vadå ge möjligheten? Det handlar liksom att vi tillsammans har samsyn, vi har några stora mål vi ska ta oss mot, och så här arbetar vi. Men sen är det mycket upp till rektorn, som jag inte är. Jag har varit [rektor].

Maria: Och innan det var du lärare?

Johan: Jajamän.

Maria: Men hur var din skola?

Johan: Den skolan, ja, jag har haft flera skolor. Som elev?

Maria: Ja, som elev.

Johan: Jag började grundskolan 1977 eller egentligen 1976, men då började man någonting som hette – nu heter det förskoleklass, då hette det lekis. Ja, då gick man på lekis, antingen förmiddag eller eftermiddag. Men nu är det förskoleklass. På 70-talet hände det rätt mycket, då släppte man skolan fri kan man säga. Den var jättereglerad fram till 60-talet och en bit in på 70-talet.

Det var min tidiga skolgång. Jag kommer ihåg jag hade en gammal fröken, det sa man då. Man sa inte lärare eller pedagog, utan då sa man fröken. Min fröken hade säkert jobbat i skolan i – jag tyckte hon var busgammal – men hon hade jobbat i skolan i sådär 20 till 30 år. Vi upplevde henne som jättegammal. 1977 så inledde vi med psalmer – psalmsång på morgonen. Och det var […] 50-talsskola som kom tillbaka. Sen har jag ju upplevt skolan då som när jag började gymnasiet då var det rätt så… då var yrkesprogrammen två år. En jätteskillnad, man läste inte lika mycket som idag till exempel. Vi hade linjer. Vi hade sifferbetyg. Femmorna kunde ta slut som alla kommer ihåg som är lite äldre.

Maria: Det kommer jag ihåg, tyvärr.

Johan: Ja. Vilket egentligen var en feltolkning. Så det var min skola. Jag trivdes jättebra i skolan som elev, det kan man nog säga.

Maria: Jag tänker, du måste ha trivts bra i skolan för sen blev du lärare.

Johan: Ja, och lärarbanan det var en liten slump, men jag har alltid varit idrottsintresserad. Och vad för någon slags lärare ska man bli då? Jag tänkte: ”då får jag bli lärare… inom idrott”. Och det var mest idrotten som sådan. Sådant kan locka lärare. Är man intresserad av matematik, fysik, kemi så tänker man att då ska kanske jag bli lärare.

Man tänker kanske inte så mycket på att man ska lära ut, vara med i ett lärande sammanhang. Utan det var intresset. Många idrottslärare på min tid hamnade där utifrån ett idrottsintresse. Så, det var så jag liksom halkade in på idrottsbanan

Maria: Och sen halkade du ur.

Johan: Sen halkade jag ur. För någonstans hade jag ju en dröm, men det här verkar veligt. Jag brukar säga såhär att inget man lärt sig i livet är bortkastat. Den är någon som kan säga: ”Hur kan du ha så mycket studielån för det här, det har du ingen nytta av”. Jo, man har nytta av allt man lär sig. Jag brukar säga att man kan läsa 30 högskolepoäng Harry Potter. Och det har man […] någon nytta av. Det handlar om livslångt lärande att man ska hålla igång den här nyfikenheten och lära sig nya saker. Men nu pratar jag på för mycket.

Det var så att efter ett tag när jag hade jobbat som lärare. Jag hade en, inte barndomsdröm, men ungdomsdröm att bli jurist. Så jag tog tjänstledigt – Trelleborgs kommuns nästan längsta för studier – fyra och ett halvt år på ett bräde. Gick ut 2001 på våren och hamnade tillbaka i skolan.

Maria: Ja, vad var det som liksom drog tillbaka dig?

Johan: ”Drog tillbaka” – det låter liksom som om jag bestämde mig för skolan igen. Nej, jag skulle tycka att jag var fullvuxen då 2001, då var jag 31, så jag var väl fullvuxen. Barn – första barnet – hus, gift och hela den biten. Hade inte möjlighet då att få tingsplats nere i Skåne, och det är nästan en förutsättning. Skulle egentligen bli skattekonsult. Det låter jättehäftigt. Läste skatterättslig inriktning på Jur.kand., och det är ingen kioskvältare, inget man tar på en fest för. Det är inte så mycket frågor på den.

Men jag fick inte jobb som jurist. 2000-talets början hade en liten konjunkturnedgång också. Kom tillbaka till gymnasieskolan då istället – jag var på grundskolan som lärare innan. Och kom in i ett annat sammanhang, för då fick jag det som är extremt […] för de flesta av oss, jag fick kollegor, idrottslärarkollegor. Vi var rätt många. Hade himla trevligt och kul där, och kände att skolan var inte så dum. Juristexamen, den kan väl ligga där, den kan vara ett papper. Ska se om den dyker upp som nytta med.

Maria: Känner du att – för du är ganska ny som skolchef här i Tomelilla – känner du att du har nytta av dels dina år som elev, men som lärare framförallt och som jurist? Vad har du för nytta av de olika kunskaperna?

Johan: Ja, det har man ju nytta av. Som elev så tror jag det blir mer än subjektiv nytta, för det är vad jag tyckte var en bra lärare. Jag tror det finns vissa egenskaper som är generella för alla, men det är lite så där smak. När jag var lärare så passade jag säkert en hel del, men det var kanske andra jag inte passade. Som elev så tyckte jag om en viss typ som kanske andra hade tyckt var bättre eller sämre.

Men om man tar alla de här: Jurist? Vad har man för juristnytta? Då kanske man tänker så här: ”Ja, när skolinspektionen hör av sig, eller när det kommer en anmälan”. Ja, till viss del. Men det är nog egentligen den lilla nyttan.

Den stora nyttan är att man får en större bild. Man har förstått lite hur samhället fungerar och fått en inblick i kanske hur en kommun styrs och vilka ramar och regler som gäller där. Så blir man lite som man brukar säga fyrkantig eller randig eller rutig i huvudet. Låter hemskt, det är inte så att jag är en Excel-nörd. Men man strukturerar upp tanken, man har lärt sig det på något vis. Eller man har fått ett arbetssätt. Så den nyttan har jag.

Den största nyttan av den här erfarenheten av vad en bra skola är det är nog faktiskt att jag har jobbat så länge i skolan och sett en del lyckanden och misslyckanden också, utifrån hur skolan har organiserats, vad man ska tänka på. Det är nog den största nyttan.

Maria: Allt det här pusslet, kan man säga, som du har med dig. Vad var det som lockade nu när du sökte till skolchefsuppdraget i Tomelilla kommun?

Johan: Jo, jag har en liknelse där. Nu får man inte missuppfatta, men jag brukar säga så här: Tomelilla har en jätteutmaning, Tomelilla kommun och Tomelilla skolsystem har jätteutmaningar med elevernas kunskapsresultat. Det vi började egentligen att prata om att skolan är så viktig, för det hänger med hela livet, hur det går i skolan. Det var en utmaning.

Samtidigt som jag tror att det finns jättefina förutsättningar, eller jag vet att det finns förutsättningar. Duktig personal, duktigt ledarskap och vi har helt säkert elever med potential. Jag brukar göra en sportliknelse här: det här är som att ta över ett lag som har alla förutsättningar men som inte har lyckats ända fram, utav någon anledning. Den utmaningen känner jag. Jag har sökt eller fått utmaningar i mina tidigare uppdrag också, så tänkte jag: ”Men det här är faktiskt en liten utmaning. Inte för mig personligen så, men för oss”.

Maria: Om vi ska återgå till sportliknelser. Ska Tomelilla vinna SM-guld i skola?

Johan: Nej, Tomelilla ska inte vinna SM-guld. Man kan inte tävla i skola, även om man läser i tidningen om Pisa och Lärarförbundet.

Maria: Kan man inte tävla i skola?

Johan: Det kan man inte, för det är helt olika sporter, beroende på vilken kommun det är. Jag har jobbat i Vellinge, som exempel, och i Eslöv. Vellinge och Eslöv de spelar inte samma spel egentligen utifrån vilka förutsättningar man har, och då ska man inte tävla mot varandra. Samma gäller Tomelilla, vi ska inte tävla mot Vellinge eller bli årets bästa skolkommun.

Jag förstår liksom innebörden, det blir lite mer spännande om man paketerar skolans uppgång och fall i tävlingssammanhang. Men det vi kan bli bättre på, och den gren vi ska tävla i, det är att titta på – man brukar titta på socioekonomiska förutsättningar – hur ser det ut i våra familjer, vilken utbildningsbakgrund har hemmen? Där ska vi tävla och säga: ”Tomelillas barn, elever, ungdomar, de ska prestera lite bättre än vad man spår”. För statistik spår. ”Jaha, såhär ska det gå för oss.”

Det är den tävlingen som vi ska ge oss in på, och säga: ”de tror vi ska leverera det här, men vi gör det lite bättre”. Vi tävlar inte med Vellinge eller med Svedala eller med Skurup, Sjöbo och alla grannkommuner. Vi ska faktiskt visa att ni trodde det här om oss, men vi är faktiskt lite bättre.

Maria: För då finns det ändå någonting objektivt i allt detta tyckande?

Johan: Om det ändå är statistik i bakgrunden så finns det faktiskt någonting objektivt. Jag tror också att är viktigt att få till den tron hos elever och hos oss som jobbar med skola, att vi kan bli lite bättre. Jag tror också att det är extremt viktigt att föräldrarna tänker så, att man tycker om skolan, inte tycker om skolan. Just det här att man lägger goda ord för och om skolan och tror att vi tillsammans med eleverna och barnen kan bli lite bättre.

Jag tror att det finns en syn på skolan ibland som mindre viktig, och det brukar man säga att det påverkar skolresultaten jättemycket. […] forskning som jag var inne på innan, en del är att både föräldrar, vi som jobbar i skolan och eleverna har höga förväntningar. Vi ska tro att vi ska lyckas, vi ska tro att vi ska lyckas med elever och barn, föräldrarna ska tro på oss och att deras barn och elever lyckas. Eleven själv ska gå in och tänka först på ett lyckande inte på ett misslyckande.

Maria: Om du ska ge mig ett råd som förälder. Jag har tre barn i skolan, just nu för den här frågan väldigt bra fördelade: en på lågstadiet, en på mellanstadiet och en på högstadiet. Har du något annat råd? Jag ska signalera att jag tror på skolan, att jag tror på dig. Har du något annat råd till mig som förälder?

Johan: Då har jag ett jättebra tips, och det är egentligen inte mitt. Det är som alla bra tips, det kommer från någon annan, oftast. Jag hade en rektor för ett tag sen, som inledde sina föräldramöten första gången han samlade föräldrarna: ”Jag vill ha en sak av er. Jag vill att ni aldrig pratar illa om skolan hemma med era barn vid köksbordet”. Då började alla skruva på sig, och han la till: ”Jag vet att vi gör fel emellanåt, det kan hända då och då, mänskliga fel händer alltid. Det blir inte som vi har tänkt. Ta det då med mig, ta det inte med era barn”. Det är ganska modigt och rättfram att säga så. Men det ligger någonting i det.

Maria: Verkligen. Men då får man, ur ett föräldraperspektiv, vara så där öppen och modig, känna att man har den kommunikationen. Hur kan ni underlätta i skolan så att vi kan ha den?

Johan: Ja, det är möten, att träffa, involvera föräldrarna […] och det är vi lite dåliga på i skolan tror jag säkert, både vi här [i Tomelilla] och på andra ställen, att vi inte får till den här föräldrakommunikationen. Vi berättar inte om vad vi gör i skolan och det blir en misstänksamhet. Sen är det också lite marigt för att i skolan har vi mycket som vi på kommunen hittar på, eller som staten hittar på, så att uppdraget i skolan att stå i klassrummet det är ansträngt, för att det är så mycket man ska göra.

Och så har vi föräldrarnas förväntningar. Vi tar utvecklingssamtal som exempel. Man ska ha utvecklingssamtal, det måste man ha, det ska man ha. Det är bra för eleverna, bra för föräldrarna, bra för lärarna. Vi som föräldrar vi tänker så här: ”Nu är det ett föräldramöte igen. Det räcker att: hör vi ingenting så är det bra”. Som förälder vara stressad med jobbet och samtidigt vara engagerad i skolan. Skolan som gör allt för att få föräldrarna engagerade. Där måste vi hitta en bra balans, faktiskt.

Maria: Det här med digitala verktyg och kommunikationer. Är det ett sätt?

Johan: Det är ett sätt. Inte helt oproblematiskt. Smart använt så ökar det möjligheten att kommunicera, inte träffas IRL, det måste vi göra emellanåt. Men att bli lite effektivare. Inte smart använt så ökar det frustrationen både för föräldrar och för skolan. Man blir otydlig: ”Jaha, var står det någonstans?”

Förr så skickade man hem ett brev, då stod det i brevet. Eller om man inte ens gjorde det, man skickade det med eleverna. Idag kanske man kan hitta det på Facebookkontot, Instagram eller lärarplattformen eller hemsidan. Där måste man vara smart när man kommunicerar.

Maria: På tal om smart: smartphones?

Johan: Smartphones ja. ”Förbjud dem i skolan.” ”Mobilförbud” är svaret på allt.

Maria: Är det svaret på allt?

Johan: Nej då, det är inte alls svaret på någonting skulle jag vilja säga. Jag förstår det när man… Det är faktiskt rektorn tillsammans med elever och personal som bestämmer – rektorn beslutar – kring sådana saker. Jag kan förstå om det distraherar skolarbetet. Sen förstår jag det inte utifrån en annan aspekt. För mobiltelefonen i sig är inget problem.

Jag brukar säga så här: ”så har man läsplattor eller Ipads eller datorer där man kan titta på fel saker”. Jag hade en klasskompis, han läste Kalle Anka innanför matteboken så han tittade på fel saker. Problemet är inte utrustningen i sig, det är egentligen att få elever och barn att släppa den utrustningen när de behöver släppa den. Att använda utrustningen till skolarbete och lärande. Det är det som är utmaningen. Mobiltelefonen i sig är inget problem. Lika lite som paddan eller datorn. ”Mobilförbud löser allt.” Nej, säger jag, det löser ingenting.

Maria: Kommer barnen själva på bra lösningar på problem?

Johan: Ja, det skulle jag vilja säga. Det borde man inte förundras av egentligen om man har jobbat så länge i skolan som jag. Nu träffar jag inte barn och elever speciellt mycket, så då kan ju någon bli lite irriterad och säga: ”jaha, säger han som inte träffar och ser hur situationerna är”. Men mina erfarenheter är att barn eller ungdomar kommer med jättebra konstruktiva lösningar och förslag på lösningar. Sen är de oftast lite hårdare än vad vi vuxna är med just konsekvenser och sådant, att det här ska göras, det här har vi kommit överens om. Så det finns all anledning att släppa in barn och ungdomar i de processerna när man ska besluta saker.

Maria: För jag tänker just med tanke på barnkonventionen som har blivit lag. Hur jobbar ni med att öka delaktigheten för eleverna i deras arbete eller arbetsplats?

Johan: Där är utmaningen för att skolan generellt… barnkonventionen var tidigare en konvention, lika bindande men nu har den blivit lag. Skolan har ju i sin lärarplan och styrdokument inskrivit om elevinflytande och barns inflytande i verksamheten. Det har alltid funnits.

Det barnkonventionen gör det är att – och det kanske man glömmer bort, för man tänker, ”barn, då placerar vi det här arbetet i skolan, för det är ni som har barnen.” Men barnkonventionen det är att barn och elever ska få inflytande överallt, eller ett bredare inflytande. Det är det vi har försökt jobba till.

Det finns ett ungdomsråd som har ett presidium i Tomelilla som är primärt som vi jobbar med barnkonventionen. Vi är precis i uppstarten kan man säga. Men det handlar om att få in ungdomars och barns inflytande på andra delar i kommunens verksamhet som gör någonting för barn och unga, som påverkar. Där har vi någonting att lära och jobba med framöver.

Maria: En utmaning helt enkelt.

Johan: En del utmaningar. För vi som vuxna kan säga så här: ”Vi bygger en hockeyrink”. Vi tar det som exempel för våra barn och unga. Så glömmer vi lyssna. Men är det någon som vill ha en hockeyrink? Vad vill man egentligen ha bland barn och unga? Det handlar inte om en parallell demokrati, men det handlar om att lyssna in så att vi som kommun, när vi fattar våra beslut förstår liksom att ”det är nog det här de (unga) vill”.

Det är så lätt, om vi backar tillbaka till vår skolbild igen. När vi ska bestämma vad barn och unga tycker om saker, då hux flux är vi tillbaka när vi var barn och unga och vi tycker inte samma som de (unga) gör nu, det är en sak som är säker. Det vi tycker är häftigt nu utifrån ett barn- och ungdomsperspektiv tycker de är helt passé.

Maria: Och så tyckte vi om våra föräldrar också. (Skratt)

Johan: Ja, det kommer tillbaka. Visst är det fascinerade. Lite så. Det slås man ju utav som förälder ibland när man pratar med sina barn och unga, de är ju faktiskt kloka. Och de tycker inte samma som oss, och de värderar inte på samma vis.

Maria: Det är en utmaning där att ta steget att våga lyssna på de ungas behov. Vad ser du fler för utmaningar för skolutvecklingen i Tomelilla?

Johan: Jag ser en utmaning med att vi har haft det ganska rörligt – jag brukar inte säga rörigt, men rörligt – Vi har haft byte på ledarpositioner, rektorspositioner, och inte riktigt satt ner foten hur vi vill ha det med skolorganisationen. Den rörligheten har varit lite till men. Vi ser att nu har vi rekryterat nya rektorer, vi får en fast organisation. Man kan köra fort men saknar man ett hjul eller inte har spänt ratten då blir det svårt att köra fort. Men nu kan jag känna att det börjar närma sig att vi har ett fordon att köra.

Maria: Spännande framtid då helt enkelt.

Johan: Absolut.

Maria: Om vi avslutar med tiotusenkronorsfrågan här då. Det objektiva svaret, vad är en bra skola?

Johan: En bra skola är att man har höga förväntningar – vi tror. Barnen och eleverna tror att de kan lyckas, vi tror att de kan lyckas, föräldrarna tror att de ska lyckas. Det är en objektiv sanning. Det finns en annan objektiv sanning kommer överens om att såhär ska vi jobba, man har en tanke om det. Det här stöds av forskningen också, absolut. Det är de två viktigaste delarna.

Maria: Jättespännande. Tack snälla för de svaren, Johan.

Johan: Tack så mycket.

Du har nu lyssnat till Tomelillapodden. En podcast om arbete och livet i Tomelilla på Österlen.

(Musik)