Hallamölla kvarn
Med fem forsar med en sammanhängande fallhöjd på 23 meter är Hallamölla ett av Skånes högsta vattenfall.
Här trivs fåglar som strömstare, kungsfiskare och forsärla. Verkeåns forsande vatten har sedan medeltiden nyttjats av människor här på platsen. Längs ån har det legat många manufakturanläggningar (fabriksdrift med tillverkning för hand) såsom vadmalsstamp, färgeri och flera mjölkvarnar.
Hallamölla kvarn har en historia som sträcker sig tillbaka till 1400-talet. Det nuvarande kvarnhuset är från 1850-tal och uppfört i korsvirke med svartmålat timmer och fack av tegel. Hjulhuset med röd lockpanel är troligen från omkring 1910. Kvarnen var i bruk fram till 1949 och utgör än idag en fullt fungerande kvarnanläggning. Hallamölla kvarn förvaltas av Albo härads hembygdsförening som årligen öppnar upp och demonstrerar kvarnen för besökare.
På 1850-talet arrenderade Anna Andersson och hennes make Nils Larsson både Hallamölla kvarn och Hallamölla stampkvarn, som låg en liten bit därifrån. Stampkvarnen var anledningen till att Anna fick smeknamnet Anna Stampa. Om Anna Stampa berättas att hon var ett rivande fruntimmer. Hon klädde sig i byxor, rökte cigarr och drack konjak och kunde dansa som få. Hon var dessutom en driftig affärskvinna och bedrev en affärsverksamhet vid sidan om kvarnrörelsen. I sin affär sålde hon handvävda schaletter och hembakta kakor bland annat.
Anna Stampa och Nils Larsson hade två söner. Anders som kom att arrendera kvarnen efter faderns död år 1876, och Truls som liksom många andra vid den här tiden sökte lyckan i Amerika. I Amerika bytte Truls namn till Tomas och det ryktades att han grävt guld i Kalifornien.
Hur som helst kom han tillbaka till Hallamölla år 1863 efter 14 år i Amerika. Då utvecklade han sin mors affär till en grossiströrelse. Han handlade med specerier, manufakturvaror, garner, järn, krut och sprängämne. Affärerna gick lysande och Tomas blev en förmögen man. År 1875 lät han uppföra det nya boningshuset. Här höll han glada fester med dans och musik på verandan med utsikt över ån. Festerna var mycket omtalade och uppskattade och man sa att Tomas inte gjorde någon skillnad på fattig eller rik.
Tiderna förändrades i början av 1900-talet. Efterfrågan på Tomas Nilssons varor minskade i takt med att alunbrukets verksamhet minskade och många flyttade ifrån bygden. Samtidigt etablerades nya affärer i stationssamhällena som väste upp längs järnvägarna och Hallamölla låg alldeles för avsides för att kunna konkurrera med dem. Tomas Nilsson dog utfattig på Hallamölla år 1917.
Ner mot ån ligger resterna av en vadmalsstamp som funnits här på platsen. En vadmalsstamp användes för att valka ylletyger. Tyget veks ihop likt ett dragspel och lades i trätåg med varmt vatten. Stockar, som satts i rörelse med hjälp av vattenkraft från ån bearbetade sedan tyget. Otvättat ylletyg innehåller fett som utsöndras av det varma vattnet. Genom den mekaniska bearbetningen i kombination med det varma vattnet och tygets fett skapas ett tjockt ylletyg som kallas vadmal.
De första vadmalsstamparna kom till Sverige på 1500-talet. Då stampades tyget dock av människofötter. På 1800-talet ersatte de vattendrivna stamparna successivt de mänskliga stamparna.
